Navbar Tryck här

Välkommen till

En kort novell om 'En dag i en gruvarbetares liv'




Författare
Ray Rålamb

Titel
En dag i en gruvarbetares liv

Författarens Adress
Sverige
Stockholm
Björkhagen

Beskrivning

Jag är 65 år fyllda, ser bra ut för min ålder.

Genre
Kort Novell


Copyright 2019 All rights reserved

En dag i en gruvarbetares liv

Mycket tidigt, en kall morgon i november, vaknade jag av att iskalla droppar av fukt sakta droppade ner längs min nacke. När mina ögon öppnade sig såg jag nästan ingenting, jag tog av mig den tunna filten, reste på mig och huttrade till. Den råa luften, fylld av fukt trängde sig in genom springorna mellan plankorna. Elden som borde ha lyst upp skjulet hade slocknat. Fukten vann över den lilla rest av värme, som kom från eldstaden i den bortre delen av rummet.
Eldstaden, som fungerar både som värmekälla, och matlagningsplats var iskall. Robert som satt eldvakt inatt, hade somnat och resultatet blev att kaminen hade slocknat. Därför blev frukosten en tunn brödskiva med en kall skiva smör på, det enda som vi hann äta denna morgon. Hinken med dricksvattnet hade redan en tjock hinna med is.

Det enda ljusinsläppet, som egentligen bara var en liten glugg släppte in ljus som syntes som en liten punkt i fjärran. Gluggen var som en iskall vind som virvlade från ångan av våra andedräkter. Det var svårt att få tag på glas i dessa trakter. Jag trevade mig fram till mina kläder, det vill säga de som jag orkat ta av mig innan både jag och mina vänner slocknade för kvällen. Skorna kändes kalla och fuktiga, det skulle ta minst en timme innan fötterna blev någotsånär varma igen.

En efter en väckte jag mina arbetskamrater, svordomar över Robert blandades med en ilska över kalla fuktiga kläder, eftersom Robert somnat skulle han få de tyngsta och farligaste arbetsuppgifterna under detta arbetspass nere i gruvan.

Frusen, på dåligt humör, och det enda jag kunde göra med det frusna vattnet, var att spegla mig själv och att klia mig i det alltmer vildvuxna skägget. Vällingklockan på bossens veranda klämtade en första signal att det var dags att bege sig till gruvan. Bong. Tonen av vällingklockan gick igenom märg och ben, Oftast väntade man tills klockan ringde för andra gången innan man sakta tog sig ut i den ännu kallare vinterkylan utanför skjulet.
Klockan ringer i en dov och mörk ton för andra gången, Bong. Bong..Bong Så länge det bara var tre ringningar så var allt lugnt. Men om klockan började ringa oupphörligt I flera minuter, då var det katastrof. Den knarrande dörren öppnar sig ut mot den iskalla gryningen, när jag går stigen upp mot gruvan känner jag hur min andedräkt fryser i skägget, Klumparna slår tungt mot halsen. Jag ser ut över det karga, trasiga landskapet som är förstört av slagghögar som läcker giftig rök som sakta ringlar sig längs marken. De Trasigt klädda mannarna som sakta släpar sig upp mot gruvan har hunnit nästan ända fram.
Vi är sena, jag ryter till så mannarna sätter lite fart, annars får vi avdrag på lönen igen. Skiftet som ska sova I samma skjul där vi alldeles nyss sov, är nästan framme och hälsar trött med en enkel handviftning som betyder både hej och hejdå, ingen orkar prata.

När de upptäcker att skjulet är kallt kommer vi få veta att vi är ena misslyckade snedseglare som borde få en riktig omgång, och om någon av de orkar så blir det säkert en knytnäve eller två som blir svingad. Vi marscherade ut ur statarlängan, klev i pölar av kallt lerigt vatten som de gulnade höstlöven dolde från upptäckt. Vinden tjöt och iskalla nålar av regnblandad snö piskade våra ansikten när vi närmade oss hisstornet, där den osedvanligt stora hinken som fungerade både som malm upptagare och hiss för de som arbetar i gruvan. Om och om igen försvann ner i det djupa eviga mörkret, med redan trötta människor, för att efter en stund dyka upp igen, och spotta ut nästa grupp i en tillsynes aldrig sinande ström av gråa figurer.

Vi väntade på vår tur att slukas av detta bottenlösa hål, som för varje dag åt sig längre och längre in i berget. Lika plötsligt som det hade börjat slutade snöglopet, solen glimmade till mellan de mörka molnen, för att slockna lika fort igen.
Vi försvann ner i det eviga mörkret i berget under oss. Ut ur gruvan kom det en doft av kol, unken luft och andra dofter som ingen önskade sin värsta fiende att behöva utstå. Detta trots pumpen som gick dygnet runt, egentligen två pumpar.
En pump som pumpar ut slagvattnet ut ur gruvan, en pump som pumpar in andningsbar luft i gångarna. Bägge hänger ihop. Så länge vattnet pumpas ut, så länge pumpas luften in. Det var den billigaste lösningen. Ledningen ansåg att, om pumpen havererade så var vi ändå döda. så varför slösa pengar på en extra luftpump.

Luftpumpen gav ifrån sig ett ljud ungefär som om någon suckar, suck..suck..suck.. Så länge suckandet kom med jämna mellanrum, så länge kunde man andas. Slutade suckandet hade man kanske 10-15 minuter på sig att ta sig ut ur gruvan innan vattnet började nå för höga nivåer i gångarna. Om det hände fick man hoppas att inte hissen var på väg upp med malm, för då var det nästan säkert att man drunknade innan hissen han ner igen. Vi kom fram till gruvingången, där fick vi plocka åt oss de numrerade hjälmarna. Hjälmar som förra skiftet hade använt, svettiga stinkande hjälmar.

Jag hade hjälm nr 13. Eftersom ingen annan ville ha den fick jag ha den för mig själv.
Man fick själv se till att oljelamporna på hjälmarna var fyllda, annars fick man treva sig fram därnere. Vi klev i en stor hink som var fäst I ett par tjocka rep som I sin tur var lindade runt fyra olika hjul som knakande sakta snurrade runt och färden ner till de gruvgångar där vi skulle arbeta började. Efter en evighet och ett par stop där några av mannarna klättrade ut var vi framme vid vår gruvgång. Knarrandet när hinken försvann upp I hålet fick mig att rysa, den var den enda vägen upp ur gruvan.

Tystnaden var kompakt, vi började ta oss fram till det stället där vi skulle skrota berget idag så att det blev lite säkrare att arbeta med brytningen. Gruvgången var ny och ganska malmrik, men vi hade inte huggit ut gångarna på alla ställen så att man kunde stå upp. Därför var man tvungen att krypa fram på några ställen. Ibland sjöng berget för oss, en rysning for längs ryggraden varje gång berget sjöng. Skulle berget flytta på sig eller knäppte det bara till någonstans I berget. Vi grävde med spett och Slägga, just där vi befann oss nu var det trångt om utrymme och vi försökte skrota från taket så mycket vi kom åt. Detta för att åtminstone få stå på knä och arbeta. Splitter från huggen for runt oss, ibland han man inte varna den som slog med släggan och ett större stenblock kom nedfarande med ett högljutt kraschande, dammet yrde och vi var tvungna att blöta tygstycken som vi band runt munnen för att slippa andas in allt damm.
När vårat 12 timmars skift närmade sig sitt slut, hög jag med spettet en gång till på ett större block, för om vi fick ner det kunde vi röja sten i morgon vilket skulle vara mycket ofarligare än dagens arbete. Jag gjorde ett hugg utan att varna som man alltid skulle göra när det gällde större block, men jag hög och skrek sedan att håll undan men det var för sent. Blocket kom farande med en oväntad fart och det följde flera större stenar efter den. Jag han med nöd och näppe undan från de nedrasande blocken.

Alla utom Robert hann undan och undgick att få allvarliga skador. Robert som satt eldvakt natten som var, hann inte undan det stora block som kom ner, det gick så snabbt. Hans huvud hamnade i kläm, han skrek inte ens. Resten av oss kröp sakta mot utgången, tyngda av sorgen att förlora en duktig släggslagare och kamrat. Vi visste att förmannen skulle skälla ut oss för att ha varit slarviga och dessutom inte tagit med oss hjälmen så att de visste om de var tvungna att köpa en ny eller inte. Det kändes som om det gick en hel evighet innan vi kom till hisschaktet vi var sorgsna, trötta in i själen och visste att vi skulle få en nybörjare till vårat nästa skift. Det skulle göra vårt jobb ännu farligare än vanligt.
Mycket riktigt, vi fick en rejäl skopa ovett från Bossen, dessutom fick vi reda på att om vi inte hittade hjälmen eller att den var så förstörd att den inte gick att använda längre, då fick vi betala en ny hjälm av våra egna löner. När arbetspasset var över, var det lika mörkt här ovan mark som nere i gruvan. Skillnaden var att i gruvan var det varmt och kvalmigt, nästan omöjligt att andas. Ovan mark var luften bistert kall, vinden som en pisksnärt i ansiktet. Ovanpå att Robert dog så hötte de vi mötte på väg ner till rucklet nävarna åt oss och lovade att det skulle vankas stryk för att det var iskallt i rucklet när de skulle in och sova.

När vi kom in det kalla rummet som var hemmet för tjugo vuxna människor, försökte jag att inte känna mig skyldig till Roberts död. Den enda tröst jag kunde finna finns i förvissningen om att en dag skulle all denna plåga ta slut, och vi alla skall bli fria.

Att få sova, sova
Omfamnad av vår moder
Utan hunger, utan smärta
Att få stiga upp på den yttersta dagen
Att få känna, känna
Solen värma dina lekamen
Höra det gröna gräset växa
Lyss till de varma vindar
som virvlar genom sädesfälten
Att åter få möta de kära som redan
anträtt den långa resan.
Inatt; Inatt har jag eldvakten.


Ray C Rålamb

Copyright © 1954-2030 · All Rights Reserved · Ray's Värld